Dag 4
Denna dag klev vi upp och åt toast som frukost. Vi fick bl.a. mackor till frukost, men det var inte så att alla thailändska åt det. De åt lite annat smått och gott t.ex. kokosnöt, ris, olika frukter och kaffe.
Detta var en söndag och det innebar att det var dagen de åkte till kyrkan för att gå på gudstjänst (Caminul Felix är ju en kristen organisation.) Det var två av familjerna som gick i just denna kyrka som vi fick följa med till. Kyrkan var väldigt liten (Den kristna tron utgör ju förövrigt en väldigt liten procentdel i Thailand.) När vi kom till kyrkan blev vi väldigt väl mottagna som vanligt. En kvinna som var engelskalärare för ungdomar i vår ålder tog hand om oss (på engelska.) Hon tyckte det var fantastiskt att få träffa oss och undrade om vi skulle komma dit nästa år också. Hon tyckte också att det var jätte roligt att få prata med oss och berättade väldigt mycket, hon kunde även några svenska ord för att hon lärde sig många språk på internet.
Just denna dag hade Mana (han som kunde mest engelska och som är pappan i huset där vi bodde) hand om gudstjänsten och predikade för att han som vanligtvis hade hand om den var inte där. De hade även ett liveband som spelade och sjöng till psalmerna.
Under gudstjänsten fick vi gå fram där framme och presentera oss och berätta vad vi gjorde där för alla i församlingen. De hade en stor skärm där psalmerna kom upp och där kom det upp: Welcome Emmy, Emmie, Isabelle and Matilda. 
Vi förstod inte så mycket på gudstjänsten eftersom de pratade på thailändska så att alla äldre och de som inte förstod engelska så bra skulle förstå, även om Mana ibland sa på engelska till oss.
Efter gudstjänsten gick vi ner och åt mat tillsammans med alla i församlingen på nedre våningen, något som de alltid gör efter en gudstjänst. Vi fyra tjejer åt inte så mycket vilket de märkte och manas mamma tog fram massa härliga frukter till oss. Vindruvor, papaya, banan och drakfrukt. Det älskade vi! De var så omtänksamma mot oss.
Efter kyrkan åkte vi hem till familjebyn och lekte lite med barnen som var så himla roligt, man kände verkligen den goa stämningen och hur glada barnen blev när vi lekte med dem.
Lite senare åkte vi till en jättestor mataffär där vi handlade för att kunna laga potatisgratäng som de hade önskat att vi skulle göra, dessutom skulle vi baka kladdkake-muffins som vi skulle bjuda på när vi skulle ha ”avslutningsmiddag” på kvällen med hela byn. Det var svårt i mataffären då allt stod på thailändska, så det var tur att vi hade Mana som kunde hjälpa oss. Potatis hade de knappt i affären, det fanns bara några få och de var stora som bakpotatis. Någon grädde hade de inte alls i den jättestora affären så vi fick ta den fetaste mjölken.
När vi kom hem till familjebyn igen började vi genast laga maten som skulle räcka till hela byn. Hela familjen stod och kollade på oss när vi gjorde maten, det var tydligen väldigt annorlunda mat för dem och därmed också hur vi gjorde. (De äter ju alltid ris till sin mat i vanliga fall.) Vi fick skriva ner recepten till dem sen. Det var lite roligt för ingen av oss hade egentligen gjort potatisgratäng innan och nu framstods vi som värsta proffsen. Men med de förutsättningarna vi hade gjorde vi det väldigt bra och de gillade resultatet när de fick smaka på kvällen. Kladdkakssmeten var väldigt populär hos en liten kille då vi lät honom slicka av skedarna och han tog även väldigt många kakor när de serverades.
När klockan var halv 7 var det dags för avslutningsmiddagen i huset intill. Det började med att alla de vuxna och vi satt i en ring på verandan. Vi fick berätta lite mer om hur det kommer sig att vi var där (om projektet som vi har som skolämne) och hur vi fick kontakten med organisationen Caminul Felix. Vi berättade även lite mer om oss själva. Mana fick vara tolk så att alla skulle förstå varandra. Sedan höll en av papporna som heter Ataya ett tal till oss, som skulle representera alla i familjebyn. Han sa att det kändes som vi var som hans döttrar. Han frågade om vi tyckte vi hade haft kul här. Och vi svarade såklart Ja. Och då sa han: kom nästa år igen då. Han sa även att han hoppades att vi kunde berätta vidare om Caminul Felix. Han sa också att han tyckte det hade varit kul att vi var där och att de aldrig kommer glömma oss och vi aldrig dem. Det var ett väldigt fint tal. Vi gav våra ”gåvor” som var ”svenskt godis” polkagrisar och även ett långhopprep, sen hade vi ju gett dem såpbubblor tidigare också. Vi tog en fin bild på alla i familjebyn tillsammans med oss. Sedan åt vi av buffén, bestående av bl.a. vår potatisgratäng. Vi skrattade jätte mycket och alla bjöd verkligen på sig själva. En av papporna sa hela tiden ”mätt i magen” som vi hade lärt honom på svenska. Sedan lärde vi honom ”kom och köp” för han skojade om att han sålde maten på buffén. Jonah (en liten kille som är 3 år) visade oss breakdans som en annan kille i byn hade lärt honom. Sedan lekte vi och de vuxna, då alla började visa massa olika trix och alla skulle försöka göra likadant, men det gick inte så bra och alla bara skrattade. 
Vi var kvar och snackade länge den kvällen men tillsist gick vi in i huset där vi bodde. Vi tog familjekort på den familjen vi bodde hos. Mana lade in sina foton på datorn och fick även våra bilder. Vi kollade på bilderna tillsammans och skrattade åt dem, en del var ganska galna. 
Jag avslutade dagen med att skriva i min dagbok: Imorgon åker vi härifrån det blir nog lite sorgligt då man känner sig som hemma här.
/Isabelle
