projektarbetevolontarer

Nu håller vi på för fullt med att förbereda vår föreläsning som sker måndagen den 4 April, i medborgarskolans galleria. En affisch om detta är påväg så håll utkik och informera alla ni känner! Alla är hjärtligt välkomna!

Vi kommer att berätta allt om våra upplevelser, tankar och känslor kring vår resa. Vi kommer även berätta om organisationen vi hälsade på och hur det var möjligt att genomföra dennna resa.

Det kommer att vara mycket härliga bilder och många roliga och intressanta berättelser. Det får ni inte missa!





Bara ett litet smakprov på bilder från vår underbara resa!

//Emmy & tjejerna

Denna dag klev vi upp och åt toast som frukost. Vi fick bl.a. mackor till frukost, men det var inte så att alla thailändska åt det. De åt lite annat smått och gott t.ex. kokosnöt, ris, olika frukter och kaffe.
Detta var en söndag och det innebar att det var dagen de åkte till kyrkan för att gå på gudstjänst (Caminul Felix är ju en kristen organisation.) Det var två av familjerna som gick i just denna kyrka som vi fick följa med till. Kyrkan var väldigt liten (Den kristna tron utgör ju förövrigt en väldigt liten procentdel i Thailand.) När vi kom till kyrkan blev vi väldigt väl mottagna som vanligt. En kvinna som var engelskalärare för ungdomar i vår ålder tog hand om oss (på engelska.) Hon tyckte det var fantastiskt att få träffa oss och undrade om vi skulle komma dit nästa år också. Hon tyckte också att det var jätte roligt att få prata med oss och berättade väldigt mycket, hon kunde även några svenska ord för att hon lärde sig många språk på internet.

Just denna dag hade Mana (han som kunde mest engelska och som är pappan i huset där vi bodde) hand om gudstjänsten och predikade för att han som vanligtvis hade hand om den var inte där. De hade även ett liveband som spelade och sjöng till psalmerna.   

Under gudstjänsten fick vi gå fram där framme och presentera oss och berätta vad vi gjorde där för alla i församlingen. De hade en stor skärm där psalmerna kom upp och där kom det upp: Welcome Emmy, Emmie, Isabelle and Matilda. 






Vi förstod inte så mycket på gudstjänsten eftersom de pratade på thailändska så att alla äldre och de som inte förstod engelska så bra skulle förstå, även om Mana ibland sa på engelska till oss.

Efter gudstjänsten gick vi ner och åt mat tillsammans med alla i församlingen på nedre våningen, något som de alltid gör efter en gudstjänst. Vi fyra tjejer åt inte så mycket vilket de märkte och manas mamma tog fram massa härliga frukter till oss. Vindruvor, papaya, banan och drakfrukt. Det älskade vi! De var så omtänksamma mot oss.

Efter kyrkan åkte vi hem till familjebyn och lekte lite med barnen som var så himla roligt, man kände verkligen den goa stämningen och hur glada barnen blev när vi lekte med dem.

Lite senare åkte vi till en jättestor mataffär där vi handlade för att kunna laga potatisgratäng som de hade önskat att vi skulle göra, dessutom skulle vi baka kladdkake-muffins som vi skulle bjuda på när vi skulle ha ”avslutningsmiddag” på kvällen med hela byn. Det var svårt i mataffären då allt stod på thailändska, så det var tur att vi hade Mana som kunde hjälpa oss. Potatis hade de knappt i affären, det fanns bara några få och de var stora som bakpotatis. Någon grädde hade de inte alls i den jättestora affären så vi fick ta den fetaste mjölken.

När vi kom hem till familjebyn igen började vi genast laga maten som skulle räcka till hela byn. Hela familjen stod och kollade på oss när vi gjorde maten, det var tydligen väldigt annorlunda mat för dem och därmed också hur vi gjorde. (De äter ju alltid ris till sin mat i vanliga fall.) Vi fick skriva ner recepten till dem sen. Det var lite roligt för ingen av oss hade egentligen gjort potatisgratäng innan och nu framstods vi som värsta proffsen. Men med de förutsättningarna vi hade gjorde vi det väldigt bra och de gillade resultatet när de fick smaka på kvällen. Kladdkakssmeten var väldigt populär hos en liten kille då vi lät honom slicka av skedarna och han tog även väldigt många kakor när de serverades.











När klockan var halv 7 var det dags för avslutningsmiddagen i huset intill. Det började med att alla de vuxna och vi satt i en ring på verandan. Vi fick berätta lite mer om hur det kommer sig att vi var där (om projektet som vi har som skolämne) och hur vi fick kontakten med organisationen Caminul Felix. Vi berättade även lite mer om oss själva. Mana fick vara tolk så att alla skulle förstå varandra. Sedan höll en av papporna som heter Ataya ett tal till oss, som skulle representera alla i familjebyn. Han sa att det kändes som vi var som hans döttrar. Han frågade om vi tyckte vi hade haft kul här. Och vi svarade såklart Ja. Och då sa han: kom nästa år igen då. Han sa även att han hoppades att vi kunde berätta vidare om Caminul Felix. Han sa också att han tyckte det hade varit kul att vi var där och att de aldrig kommer glömma oss och vi aldrig dem. Det var ett väldigt fint tal. Vi gav våra ”gåvor” som var ”svenskt godis” polkagrisar och även ett långhopprep, sen hade vi ju gett dem såpbubblor tidigare också. Vi tog en fin bild på alla i familjebyn tillsammans med oss. Sedan åt vi av buffén, bestående av bl.a. vår potatisgratäng. Vi skrattade jätte mycket och alla bjöd verkligen på sig själva. En av papporna sa hela tiden ”mätt i magen” som vi hade lärt honom på svenska. Sedan lärde vi honom ”kom och köp” för han skojade om att han sålde maten på buffén. Jonah (en liten kille som är 3 år) visade oss breakdans som en annan kille i byn hade lärt honom. Sedan lekte vi och de vuxna, då alla började visa massa olika trix och alla skulle försöka göra likadant, men det gick inte så bra och alla bara skrattade.











Vi var kvar och snackade länge den kvällen men tillsist gick vi in i huset där vi bodde. Vi tog familjekort på den familjen vi bodde hos. Mana lade in sina foton på datorn och fick även våra bilder. Vi kollade på bilderna tillsammans och skrattade åt dem, en del var ganska galna.



Jag avslutade dagen med att skriva i min dagbok: Imorgon åker vi härifrån det blir nog lite sorgligt då man känner sig som hemma här.

/Isabelle

Idag har vi hjälpt till att rensa i rabatterna.
Det var ganska svårt för vi fattade aldrig riktigt vad det var vi skulle rensa bort. Haha! Men vi gjorde så gott vi kunde och busade mest med barnen ärligt talat, hehe men vi hade väldigt roligt iallafall.
Vi hämtade såpbubblorna som vi hade köpt med oss från Sverige. Det var extremt lyckat! De tyckte att det var jätteroligt! De blev helt galna och det kom barn från flera hus som ville vara med och leka. Det kändes roligt att se de andra barnen nu också öppna sig så mycket mer för oss. Det blev bättre än vi någonsin kunnat hoppas på när vi köpte såpbubblorna.
Det är svårt att beskriva i ord känslan av alla de glada barnen men jag hoppas att ni förstår när ni ser bilderna. Tänk att barn som knappt vågat säga hej när vi träffade dem innan blev så öppna och tokiga när vi började leka och busa med dem!







Därefter åt vi tillsammans, vilade en stund och sen åkte vi vidare till en marknad. Det var en blomstermarknad som vi besökte, vi tittade runt en stund men den mesta uppmärksamheten gick till Jonah och JR.
Därefter tog vi en snabb sväng till kyrkan inför morgondagen (söndag). Sen åt vi hela familjen på pizza hut.
Till marknaden åkte vi hela familjen plus två personer, som är i vår ålder, från hus fem. Så vi var alltså 14 personer som skulle få plats i en bil (!). Haha, vi åkte alltså två fram, förare och passagerare (alltså som vanligt), i baksätet som ju är tre säten, satt vi fyra (Emmy, Matilda, Emmie och Isabelle). Sedan i bagaget satt resten av oss 14 stycken. Alltså 8 (!) personer. Haha, det skulle ju aldrig hända i Sverige!


Här är vi alla som var på marknaden och ser på utsikten över Surath Thani!


Hehe, och till sist en bild på oss i bilen :)

Vårt tåg var föresenat så vi kom fram mer än två timmar för sent. Mana mötte oss på stationen. Det var lit speciellt och stelt påväg till byn i bilen men det gick bra ändå. Det är en sådan där sak som jag tror kan göra att man utvecklas, att man kan möta en människa man aldrig har träffat innan och sedan bara umgås med den.

När vi kom hem till byn var det bara ett barn hemma i Manas familj plus hushållerskan och hennes lilla dotter på cirka ett år som är med mamma på jobbet varje dag och verkligen lever i den här familjen. Vi fick lite mackor med sylt men Mana visade tydligt att vi fick ta fram saker själva, precis som alla andra i familjen. Bra tycker jag, då kommer man lättare in i familjen. När vi satt där och åt kom även kom även James, 7 år, ner i köket. Han är ett av familjens två adoptivbarn. Han tog själv ris, ur riskokarn som alltid står framme, och sedan fixade han allt annat själv. När han hade ätit upp diskade han. Snart kom resten av familjen hem. Mamma Janyrak och tre barn, Ji, JR och Jonah. De hade varit och handlat någonstans. Mamman gjorde så att två av barnen hälsade på oss. De ville inte riktigt men skrattade ändå vilket gjorde att vi också skrattade. Där satt vi och skrattade tillsammans. Jag tror verkligen att skratt förenar människor. Det är liksom likadant överallt. När man skrattar spelar det ingen roll vilket språk man pratar eller var man kommer ifrån.

Såhär såg husen ut. Detta är grannhuset, taget från mitt och issas sovrumsfönster.

När vi hade ätit klart gick vi in i föräldrarnas sovrum med barnen och lekte med dem. Efter mindre än en halvtimme lekte barnen med oss och efter en timme satt de i vårt knä. Detta gällde de små barnen. Ju äldre barnen är desto längre tid tar det innan de öppnar sig och man kan komma närmare dem. Äldsta dottern som bor hemma är 12 år. Mana och Janyrak har nämligen två döttrar till men de bor hos Manas föräldrar på vardagarna eftersom det är närmare deras skola. Hon som är tolv heter iallafall Ji. Henne är det svårt att få kontakt med. Hon leker inte så det går inte att få kontakt med henne på det sätter. Samtidigt kan hon inte engelska så det är svårt att få kontakt med henne på det sättet också.

Ji och JR.

Tribee, hushållerksans dotter.

Teaterapan JR.

Emmy och Jonah.

Därefter åkte vi fyra och alla i familjen utan James till Tesco- ungefär som Ica Maxi. Familjen skulle handla till middagen och vi skulle kolla runt lite. I bilen satt barnen obältade, baklänges. De klättrade över sätena och satt ibland mellan sätena där fram. Verkligen inte samma ordning som i Sverige där alla barn ska sitta bältade, helst i en bilbarnsstol.

När vi kom hem låg vi på golvet nere i vardagsrummet och kollade på TV. Framför Tvn här finns bara en fåtölj. Inga soffgrupper som hemma. Jag slumrade till lite på golvet, trött efter en natt på ett tåg. Kanske ett tecken på att man känner sig bekväm om man kan somna på golvet hos någon man varit hemma hos i mindre än tre timmar?

Tribee och Jonah sover middag på golvet framför TVn.

Vi åt lunch vid 13. God mat med ris som huvuddel. Barnen åt faktiskt hyfsat strukturerat, men det var verkligen inte som hos en barnfamilj i Sverige där alla sätter sig samtidigt och äter ihop.

Efter lunchen vilade vi en stund, sedan gick vi över till grannfamiljen för intervju. Familjen består av två vuxna och sex barn, varav två biologiska och fyra adopterade. Föräldrarna var trevliga och barnen lite blyga. Pappan i familjen sa en sak som jag tycker var så bra och tänkvärd. Det var hans kärlek som hade utvecklats sedan han flyttade till byn. Hans kärlek till andra människor.

Familjens fyra adoptivsöner.

Därefter blev det rundtur i byn. Vi kollade på ett hus de håller på att bygga, hus nummer sex. Sedan gick vi in och hälsade på familjen i hus nummer fem. Bestående av två vuxna och sju barn, varav två biologiska som var arton och sjutton år gamla. Vi pratade lite med dem om allt möjligt. Man undrar lite hur de som är lika gamla som oss känner över att vi kommer. Detta är liksom deras liv och så kommer vi och ska ”kolla på det” som att det vore en turistattraktion. Man undrar också hur de kände när de flyttade hit. Hela deras liv förändrades ju eftersom åtta barn ska flytta in hos dem och dela deras föräldrar.

Vi kollar på hus nummer sex.

Vi hälsade snabbt på an familj till, familjen i hus fyra.

Vid sextiden var det middag med alla familjer i byn. Alla tog med sig lite mat och sedan satte de ut några bord och så satt vi ute där två timmar. Väldigt mysigt men något som var så annorlund jämfört med Sverige var att det inte fanns tillräckligt med stolar till alla vid bordet utan 2-3 stycken fick stå hela tiden. Det var också häftigt att trots att vi pratade ett språk, svenska, och de ett annat, thailändska, var det inte ”de och vi” utan vi satt där som ett gäng. Ibland skrattade de, ibland vi och ibland allihopa tillsammans.

Middag på kvällen.

Vid åtta gick vi hem. Vi lekte lite med JR och Jonah innan vi gick och duschade- i kalla duschar.. När jag och Isabelle kommer tillbaka till vårt rum sitter det en ödla på väggen över dörren. Med lite tidningar och allmän panik lyckas vi få ut den, bara det inte dyker upp en till nu...

Det var hur jag såg på min första dag hos familjerna, imorgon får ni veta hur någon av de andra tjejerna såg på andra dagen. Så håll utskik här imorgon.

/ Matilda