DAG 1

Vårt tåg var föresenat så vi kom fram mer än två timmar för sent. Mana mötte oss på stationen. Det var lit speciellt och stelt påväg till byn i bilen men det gick bra ändå. Det är en sådan där sak som jag tror kan göra att man utvecklas, att man kan möta en människa man aldrig har träffat innan och sedan bara umgås med den.

När vi kom hem till byn var det bara ett barn hemma i Manas familj plus hushållerskan och hennes lilla dotter på cirka ett år som är med mamma på jobbet varje dag och verkligen lever i den här familjen. Vi fick lite mackor med sylt men Mana visade tydligt att vi fick ta fram saker själva, precis som alla andra i familjen. Bra tycker jag, då kommer man lättare in i familjen. När vi satt där och åt kom även kom även James, 7 år, ner i köket. Han är ett av familjens två adoptivbarn. Han tog själv ris, ur riskokarn som alltid står framme, och sedan fixade han allt annat själv. När han hade ätit upp diskade han. Snart kom resten av familjen hem. Mamma Janyrak och tre barn, Ji, JR och Jonah. De hade varit och handlat någonstans. Mamman gjorde så att två av barnen hälsade på oss. De ville inte riktigt men skrattade ändå vilket gjorde att vi också skrattade. Där satt vi och skrattade tillsammans. Jag tror verkligen att skratt förenar människor. Det är liksom likadant överallt. När man skrattar spelar det ingen roll vilket språk man pratar eller var man kommer ifrån.

Såhär såg husen ut. Detta är grannhuset, taget från mitt och issas sovrumsfönster.

När vi hade ätit klart gick vi in i föräldrarnas sovrum med barnen och lekte med dem. Efter mindre än en halvtimme lekte barnen med oss och efter en timme satt de i vårt knä. Detta gällde de små barnen. Ju äldre barnen är desto längre tid tar det innan de öppnar sig och man kan komma närmare dem. Äldsta dottern som bor hemma är 12 år. Mana och Janyrak har nämligen två döttrar till men de bor hos Manas föräldrar på vardagarna eftersom det är närmare deras skola. Hon som är tolv heter iallafall Ji. Henne är det svårt att få kontakt med. Hon leker inte så det går inte att få kontakt med henne på det sätter. Samtidigt kan hon inte engelska så det är svårt att få kontakt med henne på det sättet också.

Ji och JR.

Tribee, hushållerksans dotter.

Teaterapan JR.

Emmy och Jonah.

Därefter åkte vi fyra och alla i familjen utan James till Tesco- ungefär som Ica Maxi. Familjen skulle handla till middagen och vi skulle kolla runt lite. I bilen satt barnen obältade, baklänges. De klättrade över sätena och satt ibland mellan sätena där fram. Verkligen inte samma ordning som i Sverige där alla barn ska sitta bältade, helst i en bilbarnsstol.

När vi kom hem låg vi på golvet nere i vardagsrummet och kollade på TV. Framför Tvn här finns bara en fåtölj. Inga soffgrupper som hemma. Jag slumrade till lite på golvet, trött efter en natt på ett tåg. Kanske ett tecken på att man känner sig bekväm om man kan somna på golvet hos någon man varit hemma hos i mindre än tre timmar?

Tribee och Jonah sover middag på golvet framför TVn.

Vi åt lunch vid 13. God mat med ris som huvuddel. Barnen åt faktiskt hyfsat strukturerat, men det var verkligen inte som hos en barnfamilj i Sverige där alla sätter sig samtidigt och äter ihop.

Efter lunchen vilade vi en stund, sedan gick vi över till grannfamiljen för intervju. Familjen består av två vuxna och sex barn, varav två biologiska och fyra adopterade. Föräldrarna var trevliga och barnen lite blyga. Pappan i familjen sa en sak som jag tycker var så bra och tänkvärd. Det var hans kärlek som hade utvecklats sedan han flyttade till byn. Hans kärlek till andra människor.

Familjens fyra adoptivsöner.

Därefter blev det rundtur i byn. Vi kollade på ett hus de håller på att bygga, hus nummer sex. Sedan gick vi in och hälsade på familjen i hus nummer fem. Bestående av två vuxna och sju barn, varav två biologiska som var arton och sjutton år gamla. Vi pratade lite med dem om allt möjligt. Man undrar lite hur de som är lika gamla som oss känner över att vi kommer. Detta är liksom deras liv och så kommer vi och ska ”kolla på det” som att det vore en turistattraktion. Man undrar också hur de kände när de flyttade hit. Hela deras liv förändrades ju eftersom åtta barn ska flytta in hos dem och dela deras föräldrar.

Vi kollar på hus nummer sex.

Vi hälsade snabbt på an familj till, familjen i hus fyra.

Vid sextiden var det middag med alla familjer i byn. Alla tog med sig lite mat och sedan satte de ut några bord och så satt vi ute där två timmar. Väldigt mysigt men något som var så annorlund jämfört med Sverige var att det inte fanns tillräckligt med stolar till alla vid bordet utan 2-3 stycken fick stå hela tiden. Det var också häftigt att trots att vi pratade ett språk, svenska, och de ett annat, thailändska, var det inte ”de och vi” utan vi satt där som ett gäng. Ibland skrattade de, ibland vi och ibland allihopa tillsammans.

Middag på kvällen.

Vid åtta gick vi hem. Vi lekte lite med JR och Jonah innan vi gick och duschade- i kalla duschar.. När jag och Isabelle kommer tillbaka till vårt rum sitter det en ödla på väggen över dörren. Med lite tidningar och allmän panik lyckas vi få ut den, bara det inte dyker upp en till nu...

Det var hur jag såg på min första dag hos familjerna, imorgon får ni veta hur någon av de andra tjejerna såg på andra dagen. Så håll utskik här imorgon.

/ Matilda


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0